Hallå, är någon där?

- Berättelse om The Mojave Phone Booth

På sätt och vis är det en solskenshistoria från IT-erans tidiga dagar. En gång ensam och övergiven i den amerikanska Mojaveöknen fick en enslig telefonkiosk, med internets hjälp, tusentals vänner världen över - på bara några år. Men den plötsliga populariteten blev också ökentelefonens fall.

I maj 1997 befinner sig Godfrey Daniels i Tacoma, Washington, för att se ett lokalt band uppträda. Under konserten kommer han i kontakt med ett fanzine gjort av amatörtidningsmakare från trakterna. Godfrey öppnar tidningen och fastnar direkt för ett brev på insändarsidan, i vilket signaturen ”Mr N” berättar att han nyligen upptäckt en liten prick med texten ”telefon” bredvid, på en karta över den gigantiska Mojaveöknen. Brevskrivaren förklarar att pricken var utsatt drygt 24 kilometer från närmsta asfalterade väg - ”mitt ute i ingenstans” - och att han bestämde sig för att leta upp den ödsliga telefonkiosken, för att undersöka saken närmre.
”Efter många timmar hittade jag den. Glasrutorna har gått sönder, och telefonboken är borta, men den fungerar!”, berättar brevskrivaren.
Han avslutar sitt brev med att skriva: ”Just det, om du skulle vara intresserad så är numret (619) 733-9969. Låt det ringa länge om du hoppas på svar.”

Det ringer i öknen
Godfrey är intresserad - mer än intresserad, skulle nog hans nära hävda. En vecka efter konserten hänger en gul post-it-lapp med texten ”Kom du ihåg att ringa Mojaveöknen idag?” på hans badrumsspegel. Varje dag ringer Godfrey upp den ödsliga telefonkiosken, med förhoppningen om att någon till slut kommer att svara. Hans ihärdiga arbete drivs av en hemmasnickrad tes: ”enough calls + enough time = someday + someone + answer”. Han är beredd att ringa i åratal, om så krävs.

Men så en dag, en månad efter att han först började att ringa, möts han av en annorlunda signal. Det tutar upptaget!
”INTE EN CHANS”, utbrister Godfrey, övertygad om att han slagit fel nummer. Han lägger på luren, och testar att ringa upp igen. Det tutar fortfarande upptaget! Tanken på att det just nu står en person och pratar i telefonkiosken, kring vilken så många av hans tankar har snurrat under den gångna månaden, får hans hjärta att klappa fortare. Han lägger på och ringer upp igen. Den vanliga signalen ljuder åter. Men sen, ett ”hallå?”.
Den uppspelta Godfrey har många frågor till kvinnan på andra sidan linjen. Hon berättar att hon arbetar i en gruva i närheten och bor ute i öknen tillsammans med sin familj.
”Jag tänkte att jag måste bara svara”, förklarar hon för den överlyckliga Godfrey. ”Jag menar, ingen ringer ut hit.”
”Så telefonkiosken, den bara står där ute?”, undrar han.
”Eh, ja, vid en grusväg här ute, som går mellan två gruvor.”
”Så, det är en grusväg där ute, och så bara står det en telefonkiosk där?”, fortsätter Godfrey.
”Right”, svarar kvinnan.
”Vet du varför den står där?”
”Det är det enda kommunikationsmedlet vi har här ute.”

Gruvarbetet i Mojave
”Jag heter förresten Godfrey”, berättar Godfrey för kvinnan som står i telefonkiosken mitt ute i Mojaveöknen. ”Vad heter du?”
”Jag heter Lorene”, svarar hon.
”Lorene, trevligt att råkas!”
”Detsamma.”
”Om det ringer igen, så svara. Då är det jag som ringer.”
”I’ll do that.”
Efter samtalet med Lorene fortsätter Godfrey att ringa till Mojaveöknen. Men ingen svarar. Varken Lorene eller någon annan. Istället ägnar Godfrey, en tidig internetfantast, allt mer tid åt sin hemsida - tillägnad ”the Mojave phone booth”. På sidan kan besökare få lära sig mer om den ensamma telefonkioskens historia och ursprung.
Till följd av guldruschen i mitten av 1800-talet kom många amerikaner att bosätta sig på avlägsna platser i Nordamerikas västra landskap för att söka utvinna rikedomar ur olika gruvor, utspridda här och där på kartan. När ruschen ebbade ut blev en del bosättare kvar. Istället för guld grävde man efter koppar, kol, uran eller som Lorenes familj, vulkaniskt slagg.
Gruvarbete är ett många gånger farligt jobb och för att höja säkerheten bland människorna i dessa ensliga trakter införde Kalifornien under 1900-talets första hälft ett program som skulle säkerställa att det vid alla sådana här gruvområden skulle finnas en betaltelefon som bosättarna kunde använda. 1948 sattes telefonkiosken i Mojaveöknen upp.

Internet surrar
I augusti 1997 reser Godfrey, tillsammans med en grupp vänner, mot Mojaveöknen och telefonkiosken. Från det slitna båset turas vännerna om att ringa några samtal till nära och kära och andra som intresserat sig för telefonen i öknen. När Godfrey i april 1999 återvänder under sin fjärde resa till telefonkiosken får han istället ägna största delen av tiden åt att svara på inkommande samtal. På bara några få timmar tar han och hans vänner emot 72 samtal. De flesta från USA och Kanada, men vissa från så avlägsna länder som Tyskland och Australien. De som ringer har besökt Godfreys hemsida, och vet att han är på plats.
Sedan hemsidan startade har den lockat fler och fler besökare och nu är det inte längre bara Godfrey som fascineras av telefonkiosken i öknen. Chuck Atkins får höra talas om den via en hemsida gjord av Steve Amaya, som i sin tur fått lära om telefonkiosken på Godfreys hemsida. Precis som Godfrey drabbas Chuck av en lust att ringa upp ökennumret. Det tutar upptaget. Chuck ringer igen och igen, men möts av samma signal. Klockan två på natten börjar han ana att någonting inte står rätt till. Luren är nog inte pålagd, tänker han. Detta bekymrar honom. Han skriver till Steve och föreslår, halvt på skämt, att de borde åka dit och hänga på luren igen. De två känner varandra via e-mejl, men har aldrig träffats i verkligheten. Steve svarar:
”När åker vi?”

Mission: Hang it up
Chuck och Steves resa kantas av strul. När de närmar sig Mojaveöknen drar ett rejält oväder in över deras fyrhjulsdrivna bil. Chuck har väntat sig mil efter mil av torr sand, inte blöta störtskurar. Och nu kommer blixtarna också! Han vänder sig mot Steve och säger:
”Det här är riktigt dumt. Vi har redan kört hundratals miles, vi är typ vilse, vi är på väg in i ett rejält skyfall och snart ska vi köra ut i öknen och kanske dödas av en översvämning, utan att någon har koll på var vi är. Vi känner inte ens varandra, och vi gör allt detta för att hänga tillbaka luren i en telefonautomat. Det är riktigt idiotiskt.”
Men Steve är inte beredd att vända om, och Chuck är inte svår att övertala. Resan fortsätter. Med en något skymd sikt, och svårigheter att läsa kartan, följer de två männen telefonledningarna ut i öknen. Efter ett tag bedarrar ovädret och Chuck och Steve ser någonting blänka där framme, i solljuset. Telefonkiosken.
De kämpar sig fram på de sista hundratals meterna lerväg för att till sin förvåning upptäcka att luren i båset hänger som den ska. Drabbad av en känsla av antiklimax fibblar Chuck med telefonen en stund innan han konstaterar att den är trasig. Med sin mobil ringer han och rapporterar skadan, och ber att få en reparatör utsänd. Han reser upp skylten som Godfrey satt upp under sin andra resa till telefonkiosken, men som sedan dess blåst omkull. En gul skylt med texten ”MOJAVE PHONE BOOTH - You could shoot it, but why would you want to?”, en referens till de skotthåll som dekorerar kioskens stålväggar.
Sedan åker Chuck och Steve hem igen. Väl hemma hos sin familj gör Chuck en egen hemsida om sin resa och relation till ökentelefonen.

”Numret du sökt kan inte nås”
Snart genererar telefonkiosken uppmärksamhet även utanför de obskyra internetkretsar som engagerat sig i fallet. När 51-årige Rick Karr beger sig ut i öknen och påstår att den heliga ande bett honom svara i telefonen gör Los Angeles times-reportern John Glionna ett reportage om storyn. I 32 dagar tar Rick emot samtal i telefonkiosken, över 500 stycken, bland annat flera återkommande samtal från en person som kallar sig ”Sergeant Zeno from the Pentagon”.
CNN, New York times och olika tidningar och nyhetsstationer från runt om i världen hakar på. Godfrey och telefonkiosken uppnår ett visst kändisskap, och fler besökare strömmar till de många hemsidorna. Och till Mojaveöknen. Tre år efter att Godfrey först fick upp ögonen för den ensamma telefonen är trycket på den så hårt att nationalparkstjänsten stänger av numret. Under protester från en viss Lorene Caffee:
”Det stinker. Det finns absolut ingen anledning att göra det. Är inte det vad en park är till för, att locka besökare?”
Visserligen hade nationalparkstjänsten hoppats göra Mojave national preserve till en turistattraktion när den inrättades i början 1990-talet. Men telefonkiosken, skapad av människan och inte en del av den naturliga omgivningen, var inte riktigt den turistmagnet man hade tänkt sig. Under en presskonferens förklarar parktjänsten att ”under de senaste månaderna har ett ökat intresse visats för telefonen och platsen där den står och den ökade trafiken har haft negativ påverkan på ökenmiljön i nationens yngsta nationalpark”. I maj 2000 rivs kiosken ner. Men på webben lever dess minne vidare.

Besök Godfrey Daniels hemsida
här: http://www.deuceofclubs.com/moj/mojave.htm

Besök Chuck Atkins hemsida här:
http://www.deadpan.net/mpb/index.htm

MOJAVE-TELEFONENS MINNE LEVER VIDARE

Ett år efter att telefonkiosken revs kom kortfilmen ”Mojave mirage”. Dokumentären fångar telefonkiosken under dess mest populära dagar, då mängder av besökare tog sig ut till öknen för att ringa och ta emot samtal. 2006 hade spelfilmen ”Mojave phone booth”, skriven och regisserad av John Putch, premiär. Dramat följer fyra främlingar vars vägar möts vid den mytomspunna telefonkiosken.
När nationalparkstjänsten stängde av telefonen i Mojave trodde många att sifferkombinationen var pensionerad för evigt, men 2013 återskapade hackaren Jared Morgan numret och gjorde det åter möjligt för främlingar att få kontakt med varandra genom att knappa in (760) 733-9969. (Telefonkioskens första siffror var från början 619 med ändrades i slutet av 90-talet till 760.) Fram till maj 2015 ledde numret till ett gruppsamtal.

Text: Jenny Ahonen